Nu kommer Loreens första platta. Heal är en rensning av hennes system, men handlar också om acceptans och ”forgiveness”. Att bli helad. Vi träffar sångaren som berättar om andar, vikten av att vara tyst och förlusten av en pappa.

Det stormar på Strandvägen. Paraplyer används som sköldar, hår virvlar ihop sig i tovor och vatten tränger in genom hål i välanvända skor. Inne på Hotel Diplomat skakar jag och fotograf- Magnus hand med Loreens huttrande presskontakt. Just då är jag lättad över att jag i sista stund lyckats hindra mina sms till presskontakten där jag skrivit om ”Porren”.

Det är nämligen så min telefon vill autokorrigera ”Loreen”. ”Hur går det med Porren?” ”När får vi intervjutid med Porren?” Men nu är stämningen vänlig, och i väntan på huvudpersonen gör vi som svenskar bör göra en sådan här dag – pratar vädret och svär över det värdelösa paraplyet köpt för ”ullaredspris”. Sedan kommer Loreen.

– Jag älskar det här vädret, säger hon utan spår av ironi och hänger av sig sina två jackor över en fåtölj. Det är energin. Och jag tror att det har att göra med vilken kroppstyp man är. Man kan vara vata, kapha eller pitta. Och jag är pitta och vi klarar inte av värme, för pitta är så jävla mycket fire.

Hon har satt sig i soffan, lagt det ena benet med den mer än decimetern höga platån över det andra.
– Får ni feeling här då? frågar hon och ser sig om i rummet.

Vi sitter i det som man på Hotel Diplomat kallar biblioteket. Längs väggarna står bokhyllor med whiskyflaskor av sorten Mackmyra och gamla böcker med bruna och vinröda pärmar.
– Hajar ni hur mycket det spökar i det här huset, säger hon och jag frågar om spöken är något hon tror på.
– Andar tror jag på. Du får inte glömma att jag är berb liksom. I Marocko tror man på spirits. Där tror man att när kroppen dör har själen ett val att stanna eller gå vidare. De som väljer att gå vidare, vart går de?
– Bra fråga, det ska jag tala om för dig! säger hon, skrattar och blir allvarlig igen. Nämen, man säger att man går över i en annan form, där det inte finns tid. Kroppen är rätt så tung, det är ganska mycket smärtor som vi måste uppleva, det är ganska mycket vi måste kämpa med i det här livet. Nu tänker du bara ”I det här livet? Vad för mumbo jumbo is this?”.

Diktafonen som ligger på glasbordet visar att den spelat in i fyra minuter. Vi har redan pratat livet efter döden, jag hade tänkt att vi skulle börja med de enkla frågorna: som dem om hennes första platta som släpps i oktober och om vad hon sysslat med efter Eurovisionsegern. Men Loreen är spirituell och pratar gärna andlighet. Hon anser att de stora religionerna är så gott som ”samma story”. Hon tror på ett liv efter döden, hon tror på själen. Och det som alstrar en fin energi. Man behöver inte kalla det Gud. ”Spirituality, andlighet, pang, där är det”.

Men nu frågar jag ändå om den kommande plattan.

– Folk har hört ”My heart is refusing me” och ”Euphoria”, jag tror att de kommer att bli rätt förvånade när de hör plattan. Den är vuxnare och mycket mörkare, smutsig. Det är inte bara dansmusik, och kanske inte dansmusik i den formen som vi är vana att höra. Den är filmisk och dramatisk, med mycket stråkar. Och väldigt personliga stories. Texterna handlar om relationer: olycklig kärlek, otrohet, separationsångest, intimitet, sådant som hon själv eller människor i hennes omgivning upplevt. Och skivan avrundas med låten som har samma titel som plattan – ”Heal”.

– Den handlar om acceptans, forgiveness och att gå vidare. Det är som att hela plattan är en utrensning, du vet så här … terapi. Lorine Zeineb NoraTalhaoui föddes 16 oktober för 29 år sedan på Danderyds sjukhus. Pappan och mamman hade kommit till Sverige från Marocko. De var berber – ”ett samlingsnamn för Nordafrikas och Saharas förarabiska befolkning”, enligt Nationalencyklopedin. Pappan hade varit politiskt aktiv i Marocko och diplomat. Han såg att hans framtida familj skulle ha bättre förutsättningar någon annanstans. Denna plats blev Åkersberga i Stockholm. Där bodde Loreen sina första sex år i livet, ganska så lantligt till – ”bland fågelkvitter, inte sirener”. Sedan skilde sig hennes föräldrar. Mamman var ung, hon var 16 år när Loreen föddes. Hon hade sju småsyskon och blev lite utav en ”lillmorsa”.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #182

Text: Maria Hagström
Foto: Magnus Sandberg

27 minuter Loreen räckte för att försätta Ludvika i feststämning på lördagskvällen.

– Visst hade det kunnat vara lite längre, men jag är nöjd ändå. Det här var jättebra, sa Staffan Nilsson – en av många i publiken.

Hur stor publiken var är i nuläget oklart, men enligt uppgift hade bortåt 1 000 biljetter sålts i förköp till lördagens andra del av Efterfesten.

– Under fredagen var det cirka 500 här, men då var det väl lite av förfest till Efterfesten, säger arrangören Ricky "Kvick" Elfberg leende.

Han hade all anledning att vara nöjd med intresset för lördagens succébokning Loreen, Eurovisiondrottningen från i våras.

Trycket att få se henne blev så stort att starten för hennes framträdande fick skjutas fram en kvart, eftersom köerna till de två entréerna ringlade sig långa.

Den kvarten var därmed mer än hälften av tidslängden på hennes show – som hon med all rätt själv utnämnde till:

– Det här är världens kortaste show.

Fast hon la också till:

– Men den är för er.

Och det dög alldeles utmärkt för de många supportrarna hon hade lockat till Garvarns torg. Av dessa var påfallande många flickor i ung ålder.

En av dem, blott femåriga Alicia Norman från Grängesberg, sammanfattade nog det de flesta tyckte:

– Sista låten var bäst, Euphoria.

Bilder kommer upp imorgon. Själva "infoga bilder" knappen funkar inte just nu, vet inte varför... Är det bara för mig den inte funkar? 

Publiken väntade tålmodigt för att Melodifestivalvinnaren Loreen skulle komma ut på scen och utföra sin vinnande bidrag "Euphoria." Det blev mörkt på scenen och jublet spred sig över Pride park och hela Tantolunden. Loreen gjorde sin entre och magi uppstod.

Hur kändes det att uppträda på Stockholm Pride?

Top notch, helt fantastiskt! Jag längtade efter publiken och publiken längtade efter mig.

Vad packade du med dig till Pride idag?

Rent praktiskt tog med mig min stylist och en del av min garderob. Och sen den fantastiska känslan att få uppträda för en publik där så många har stöttat mig från början innan jag blev känd, när jag bara var en liten lort.

Vad bär du med dig i hjärtat från kväll?

Publiken. Utan dem hade inte min musik funnits.